Bakgrunden

Den 23 juli 1896 gav sig 37 människor iväg ifrån sina hem i socknen Nås i Västerdalarna. De var inte de första som utvandrat från socknen, men det som var ovanligt med detta var att så många tillsammans drog iväg och att de utvandrade till Jerusalem och inte till Amerika som då var det vanliga. Något ytterligare ovanligt med händelsen var att det var ledande och välbärgade människor som reste, som reste av religiös övertygelse och inte för att förbättra sina levnadsvillkor. Olof Henrik Larsson var den man som hade kommit till bygden och börjat sprida det sanna ordet och i religiös övertygelse hade en trogen skara samlats kring honom tills de slutligen sålde sina gårdar och begav sig av för att möta Kristus i Guds heliga stad, Jerusalem.

Händelsen uppmärksammades sedermera av författarinnan Selma Lagerlöf då hon läste en tidningsnotis om utvandringen till Jerusalem.

Nås

Till Jerusalem! Ett fyrtiotal personer i Nås, barn inberäknade, hafva på kallelse af en deras lärare, f.d. sjömannen Larsson, nu boende i Chicago, Norra Amerika, börjat göra sig i ordning för – den sista färden. Resans mål är hvarken mer eller mindre än Jerusalem.

Allt hvad de äga och hafva säljes med en brådska som gällde det lifvet och de påstå, att Kristus snart skall nedstiga i Jerusalem och hämta dem, ty det har Larsson sagt, och ve den som tviflar! Öfver de kvarvarande skall Gud låta regna eld och svafvel såsom fordom öfver Sodom och Gomorrha, och de af deras samfund, som uttalat betänkligheter öfver följderna af resan, skola förvandlas till saltsoder.

Ordern kom förra veckan och de vänta hvarje dag på ny kallelse att gifva sig i väg.

Somliga utav dem äro välbärgade och dessa få väl hjälpa de mindre bemedlade. (Länstidningen 1896)

Denna händelse kom att inspirera Selma Lagerlöf som romanämne och år 1899 reste hon till American Colony i Jerusalem där Nåsbönderna nu bodde. Hon reste även till Nås och träffade släkt och vänner till Jerusalemsfararna.

År 1901-02 gavs romanen Jerusalem ut i två delar vilken till stor del bidrog till hennes utnämning som Nobelpristagare i litteratur 1909. I romanen ryms både dikt och verklighet. Till exempel fick platser och människor nya namn och predikanten Olof Henrik Larsson blev Hellgum.

Urpremiären av Ingmarsspelen ägde rum 1959. Rune Lindström hade då, efter Nås Hembygdsgilles önskan, gjort en dramatisering av Selma Lagerlöfs Jerusalem, del 1. Det blev en succé och sedan dess har tusentals människor varje sommar sett Ingmarsspelen och med egna ögon beskådat dramatiken när den svarte predikanten Hellgum förmådde 37 Nåsbor att sälja sina gårdar för att för alltid lämna sin hembygd. Bygdespelen har allt sedan dess uppförts och har fått idel fina recensioner tack vare professionella skådespelare, bra regi, den vackra spelplatsen vid Västerdalälven och förstås den handling som lyfts fram i Rune Lindströms manus.